pmsen just nu 

Är i fasen betemigpåsandlådenivå, avfölja idyll på instagram, stark som en oxe och ägglossning. Samtidigt har barnet gått in i extrem symbios, helt förlorat förmågan att lyssna, blivit den kränktaste av alla, och gråtit en timme för att jag dristade mig till att föreslå att pappan kunde natta imorgon. 


Åh ljuva semester jag orkar inte mer. 

Så vi drog iväg.  På idyllsemester. Två nätter i friggebod, präktigt med uppmärksamhet från andra vuxna, och ångestbråken försvann nästan. Imorgon åker vi hem igen. 

ett, två…

Dag två på semestern, och jag börjar fundera på hörselkåpor. Barnet låter/gnäller/pratar/sjunger/gråter konstant. Idag började det dessutom längtas efter att leeeeka med nååån. Alla möjliga  är bortresta. 

Jag skiftar mellan dåligt samvete för att vi inte är på Gotland/Öland/Legoland/vilketlandsomhelst, och tänka att nej, det vill jag ändå inte. Eller så intalar jag mig att jag inte vill, pga har inte förutsättningar. Klart som fan att det ibland skulle vara skönt att vara en normal vuxen familj där båda föräldrarna har minst fem veckors sommarsemester, körkort, bilar, ekonomi och ork att vara som alla andra. 

No more dagis

Den här ettbarnspolitiken vi bedriver, snart ensamma. Den leder verkligen till att allt blir så definitivt. När barnet slutar förskolan, är det aldrig mer förskola för familjen. Inget syskon drar ut på den perioden i livet. Och jag har separationsångest. Dessa pedagpger. Ska vi aldrig mer träffa dem nu, förutom nästa vecka? Jag tycker ju om dem! 

Ej bra nog

Blev idag tvungen att inse att nej, jag har verkligen inte gjort allt som skulle göras på jobbet den här våren. Det är en omöjlig ekvation, och jag har sagt ifrån flera gånger, och jag vet ju att det inte är pga mig. Det skulle vara omöjligt för vem som helst, men. Är väldigt långt ner på duktighetsbarometern nu. 

komma fram 

Helt hopplöst att ta sig till jobbet nu för tiden, med sommartidtabell. Inget passar. Borde verkligen cykla, men står istället strandad i centrum pga orkar inget annat.